Tokyo, februari 2007. Tidig morgon och taxi från Haneda med stål, betong, broar och järnvägar som slår emot som en vägg. Jag ser springande svarta kostymer, vita skjortor och slipsar. Ansiktsmasker. Alla tycks ha bråttom. Besöket blir en märklig upplevelse från första början.

Kollegan C och jag har flugit dit från huvudkontoret för att hjälpa till med Volvos presskonferens för köpet av Nissan Diesel – en japansk lastbilstillverkare. Vi förbereder. Eller i alla fall tittar på när japaner gör det. Svårt att förstå vem som styr och vad som egentligen pågår, men bråttom är det. Leende, vänliga och artiga män från Mitsubishi Bank kallar oss för san och bolaget för Volvo-san och så startar presskonferensen.

Den är delvis obegriplig och närmast begravningslik med en gråtande vd. Skammen över att förlora en fordonstillverkare till utlänningar är oändlig. Vet inte om det är teater eller på riktigt. Tekniskt strul, en besvärlig Volvochef som säger fel saker, men storchefen kopplas till sist upp via länk från Hisingen. Han säger rätt saker och vi andas ut.

Efteråt. Får tips på restaurang och försöker få tag i en taxi i den ringlande raden på gatan. Vi går från den ena bilen till den andra. Det går inget vidare. Alla skakar beklagande på huvudet, några av dem bär mask. Taxiförarna i denna världsmetropols finansdistrikt talar inte engelska.

Vi äter på hotellet, i restaurangen på tionde våningen. En stor råtta trippar fram mellan borden, stannar upp och tittar på oss. Servitören tittar också på oss. Han är blek, ser ut att vara på väg att svimma, men säger ingenting.

Jag vandrar omkring ensam den sista dagen i väntan på flyget hem, går runt kejsarens palats med den sämsta kameran jag någonsin haft. En fickmodell från den första digitala generationen.

En råkall dimma sveper in från Tokyo Bay och omsluter kejsarpalatset där folk går omkring ensamma och långsamt, som vålnader. Jag avger två löften: 1) Snarast köpa en riktig kamera. 2) Aldrig mer besöka Japan, om inte av nöden tvungen.

Det första löftet kommer att hållas, det andra – avståndstagandet – ska bli fullständigt omvärderat.